Black river run 100 miles -race report

Uppladdningen löparmässigt inför BRR var ovanligt bra med flera pass där löparglädje varit ordet.
Uppladdningen annars blev inte lika imponerande.
Jag åt mycket dagarna innan, både av sånt som jag ska äta och sånt som sällan gör entre eller succe i min mage.
Att jag sedan inte packat varken mat, kläder eller annat på fredagkvällen utan lite slött bestämde mig för att jag göra det på lördagsmorgonen kan bara uttryckas som superkasst.
Jag skulle ändå åka hemifrån klockan 07:00 på lördagen....

Det blev ingen trevlig morgon där det mesta gick snett.
Jag kom iväg 07:12.
Det slog mig att jag nu skulle åka till Västerås, 18 mil för att där springa 16 mil.
Har åkt den där vägen flera gånger förut och tycker at den både är bedrövligt tråkig och VÄLDIGT LÅNG!!!

I bilen så känner jag att jag inte är pigg, fötterna känns kantiga och svullna och kroppen i stort känns som om den gjorde något olämpligt igår...
Typ sprang 16 mil.

Hemma var det solen på väg upp när jag åkte men med 4 mil kvar till Västerås så börjar det regna.
Jäkligt onödigt.
När jag svänger av E18 (eller är det E20) inne i Västerås så har det visserligen precis slutat regna men den jättepölen som jag och bilen skulle ta oss förbi såg djup ut och täckte sisodär 40 kvadratmeter.
Fick veta att det regnat typ hela veckan i Västerås och visst hade det också regnat hela natten.
Yiipii...
Jaja, nu skulle det ju i alla fall bli sol hela dagen....men solglasögonen fick ligga i väskan på första varvet för än såg jag ingen sol.

Mycket känt folk träffade jag på.
Gunilla och Bertil skulle ta sig 100 miles för första gången precis som jag.

Tycker att det är lite intressant att jag har inte en pulshöjning innan start.
Jag vet ju vad som väntar liksom, men antagligen så tycker jag inte att det är så mycket att hetsa upp sig över.
Mer att det bara är att lalla iväg lite...
Konstaterar att det är bara jag som springer i linne, men det var ju liksom varmt så varför bylta på sig mer.
Jag skulle inte springa fort men jag skulle springa.

Startskottet gick och vi verkligen lallade iväg.
Första kilometrarna på det där varvet som är 16,1 km är bökiga för att uttrycka det milt och nu när det var blött och kladdigt så känns det nästan som parodi.

Att jag var fullproppad med mat och framför allt vätska märkte jag direkt då det riktigt kluckade om mig.
Kisspausar fem gånger under de första tre milen förbättrade det läget.

Under varv 1 så var det bara att konstatera att det var riktigt blött och kladdigt i skogen.
Grusvägen utmed Svartån var också översvämmad vid några ställen så torrskodd var man inte länge vill jag lova.
Värst blött var det ändå vid varvningen och jag kan fortfarande inte begripa varför man inte försökte göra något åt saken.
Ändra sträckningen några meter in mot varvning och ut från varvning.
Tänkte tanken att vad skönt att byta bort dom blöta skorna mot ett par torra efter något varv, men snacka om meningslöst när vägen ut från varvning var stört omöjligt att inte bli helt plaskvåt.
Ursäkta mig men vill arrangörer arrangera det tuffaste och jäkligaste loppet som finns eller ?
Tänkte på ett annat sånt här lopp som heter TEC vilket tydligen betyder Täby extreme challange.
Inte för att jag varken har sprungit det eller forskat i om det extrema ligger i att det är väldigt långt eller om det är extremt på andra sätt också.
Om jag får säga vad jag tycker så tycker jag att springa dryga 160 kilometer räcker bra.
Då borde det fixas så mycket som man kan för att få det så torrt och bra som möjligt.
Är det inte tillåtet att operera in en spång i det västmanländska landskapet där det är ett dike och ett stort område omkring är så kladdigt så att en femåring till och med skulle backa.
Visst är jag gnällig ?

Jag trippade på där ute och i slutet av varv 2 så kom jag ifatt Gert och Frederic som sprang tillsammans.
Under  varv 3 så sprang jag ibland tillsammans med dom, men det var den här dagen skönt att bara rulla på i sitt eget tempo och ta stopp vid vätskan som jag tyckte var lagom.
Jag sprang med några andra under olika delar av loppen, men det var sällan så långa perioder.
Benen kändes inte ens lätta vid start, men faktiskt så blev dom bara lättare och lättare.
I slutet av varv 3 så slog det mig att jag inte ens tänkt tanken varken månaderna före loppet eller nu denna dag att jag inte skulle ta mig till mål.
Blev lite imponerad av mitt positiva tänkande.
Det som hände under varv 3 som gjorde mig irriterad var att när den där solen skulle dyka upp så dök det istället upp regnmoln och en rejäl regnskur.
Jäkligt onödigt kände jag.

Efter tre varv så drack jag lite kaffe, blåbärssoppa, cola och vatten vilket var gott.
Sen ut i sörjan igen precis som det var hur normalt som helst.
Jag hade ingen musik med mig men där i början på det fjärde varvet där jag var så ensam så började Jag tralla på någon fräck låt som jag hörde dagen innan.
Den piggade verkligen upp och jag log för mig själv mellan dom blöta stenarna.
Efter några kilometer uppe på de hala bergen så slutade jag le.
Jag halkade till flera gånger men klarade mig från att ramla.
Istället parerade jag fallen...
Bra kan tyckas men sanningen är att det blir en väldig belastning på någon annan kroppsdel när det händer.
Alla bergen lutar från vänster till höger så varje gång var det högerbenet som stack iväg utåt höger.
Irriterad och ont i höger utsida knä, ont i rumpans högra del och ont i ryggens högra del.
Min positiva inställning sjönk, men jag sprang vidare utan att känna av mina nyss onda kroppsdelar.
Började till och med gilla fler och fler delar av den här banan som jag tidigare inte alls gillat.
På slutet av varv 4 blev det mörker igen.
För det första så började det återigen regna vilket kändes otroligt dumt och för det andra som var så mycket värre, det började bli stel och ibland göra ont på de här ställena som fick ta bergssmällarna.
I backarna på slutet så kände jag av både rygg och rumpa, men det värsta var det där knät som skrek åt mig, framför allt i nedförsbackarna.
Det var med sorg som jag kom in till varvning efter varv 4.
Jag trodde inte på det här längre.
Jag skulle banne mig ut på det 5:e varvet men jag insåg att om det fortsatte att göra ont så skulle det bli mitt sista varv.
Det blev varken bättre eller sämre genom skogen men uppe på berget så gjorde jag återigen ett utfall med högerbenet och då rann all inspiration av mig.
Jag ville inte skada mig uppe på de här bergen.
Jag konstaterade ut ur skogen och ner mot Svartån att jag förutom mina bergsskavanker att jag mådde oförskämt bra.
Löpningen gick lätt och jag kände mig pigg.
Jag tassade på i fin stil där alla vid vätskekontrollerna sa att det såg lätt och bra ut.
Problemet var att knät gjorde ont så gott som varenda steg.
Jag hade nu helt bestämt mig för att stoppa vid halva sträckan.
Visst kunde jag och knät genomlida ett eller två varv till under smärta, men varför.....?
Att ta mig till målet skulle vara helt idiotiskt så då kunde jag lika gärna stoppa här.
Jag gjorde ingen spurt på något sätt utan tog det lugnt och fint genom skogens backar precis som jag gjort de andra varven.
Jag kände de tre sista kilometerna att jag var lite tom på energi, men det var väntat.
Planen var att äta efter 4 varv, men eftersom jag förstod då att det bara skulle bli ett varv till så struntade jag i att äta.
Sorgen att behöva bryta hade jag haft nu i två timmar så det var nu inget att sörja vidare.
Bara att lämna chip och upplysa Bosse J att jag lämnar tävlingen pga av skada.

Det blev alltså 50 miles denna dag.
50 miles är 80,5 km men min gps visade att jag sprungit 83,75 km.
Jo, garanterat att man sprang en del sicksack på jakt efter torra platser att dunka ner foten.

Hittade mina varvtider på liveresultatsidan.
Mycket glädjande att se att min fem varv såg ut så här....

1,45,43
1,43,58
1,47,09
1,43,56
1,44,18

Kan konstatera att jag kan vara glad att mina 8 mil var 8 behagliga mil där jag mådde bra förutom på bergen.
Om jag ska se det från den sorgliga sidan så kom jag inte i mål i mitt försök att bli en riktig ultra.
Jag undrar verkligen när jag igen kommer att känna mig så här pass pigg efter 8 mil så att jag kan nå de där 16 milen ?????

Kan också konstatera att min tid i år 8,55,42 var nästan 20 minuter bättre än förra året då det var torrt.
Då hade jag 9,14,58 efter att ha kroknat och haft ett helsike sista två milen.

Så här är det och trots att jag sa samma sak förra året, så springer jag Oslo maraton den här helgen 2016.
Jag åker inte till Västerås.
Trots att det var sjöblött så har jag ändå positivare tankar om den här banan än vad jag hade förra året.
Jag gillar skarpt den där 200 meters asfaltssträckan innan man ska ta sig över vägen innan trappan.
Oj vad jag flöt fram där all varven.

Grattis till er alla som kämpade i leran och grattis till er som tog er i mål.
Gert och Frederic och debutant Bertil såklart, men framför till Gunilla, debutanten som sprang fel på varv två, men som vann damklassen och krossade banrekordet.
Imponerande....

Bilder kommer säkert....

Inför Black river run -100 miles (161 km)

Om 12 timmar är det dags.
Inser nu att jag varken packat, fixat mat eller försökt att kasta in låtar i den nya ipoden.
Har för övrigt inte tagit mig till Västerås heller.

Det jag däremot har gjort de senaste dagarna är ätit.
Både bra saker och allt annat än bra saker.
Blir så påmind om min sockerberoende sjukdom när jag väl äter fel.
När den ON-knappen är på så börjar alla hemska signaler i min hjärna.
Det är som det är och jag får komma på rätt köl igen efter den här helgen.

Att jag ska springa i 24 timmar och troligen mer än så har svårt att fastna i mitt huvud.
Har man aldrig sprungit längre tid än 12 timmar så är 24 eller 30 timmar väldigt länge.
Jag vet ju hur ofattbart det en gång var efter att ha sprungit en mil tänka tanken att man skulle klara av att springa 2 mil.
Det exemplet gissar jag ändå vara småpotatis mot det som ska upplevas i helgen.
Förra året visste jag att jag skulle springa 5 varv vilket betyder 80,5 km.
Det funkar ju inte att tänka att man ska springa 5 varv och sedan ändra sig på vägen och slå till med att ta 10 varv.
Inte en chans.
5 varv finns inte därför alls i mina tankar i morgon utan det är 10 varv som ska springas.
Jag ska hålla på ett dygn....
Jag ska hålla på ett dygn.

Jag tar med mig precis som förra året, stekta korvar, kokta ägg och ett paket Bregott.
Och salt såklart.
Så får vi se vad jag äter av loppets sockerbord vid varvning.

Känner mig inte det minsta nervös eller orolig.
Jag kommer inte att vara andfådd efter 2 km och jag vet att jag hittar på det där varvet.

Minns från förra året att jag blev så sjukt törstig vilket var väldigt överraskande, men nu har jag ju koll på hur vattnet funkar på kyrkogården.
Att springa i mörker ska bli intressant.
Att känna att natten är på väg att ta slut kommer antagligen att kännas otroligt skönt det också.

Vädret ska bli bra så jag kommer nog att vara lättklädd imorgon.
Gissar att jag byter om till en nattklädsel när det blir mörkt.
Skönt med torra och lite varmare kläder.
Blött och kladdigt i skogen läste jag något om så det kanske är läge att ta med ett typ tre par skor.
Packa var det ja...

Så här skrev jag om loppet förra året...

http://ljusblo.blogspot.se/2014/09/black-river-run-50-miles-805-km-race.html

V.38 som dyker upp nu kan bli intressant löparmässigt.

Veckan som nu kommer är jag anmäld till två stycken lopp.
På torsdag så ska jag springa DM på 10000 meter och det kommer såklart ske på bana.
Jag trodde att mina hjärnhalvor var överens om att jag skulle akta mig noga för millopp, men tydligen så blev min nyfikenhet för stor för det här att springa runt, runt på bana.
Misstänker att jag tror att jag kan springa på 42 minuter....
Det intressanta kan bli hur krossad jag kommer att bli.
Det blir olika heat om många anmäler sig så givetvis så kommer jag att starta i det sämsta heatet, men ärligt talat så undrar jag hur många som anmäler sig till ett sånt här lopp ??
Dom flesta springer säkert ofta på bana och ser inget speciellt i det.
Vi får se....

På lördag kommer en riktig utmaning.
Black River Run i Västerås som jag förra året kämpade mig igenom 50 miles på ska jag i år både överleva och nå målet på 100 miles....
100 miles är den riktiga ultrautmaningen säger dom som vet.
Jag vet att den där banan på 16 km är väldigt jobbig och väldigt bökig och den ska nu besegras 10 gånger.
5 gånger förra året var väldigt mycket...
Istället för att ens fundera på något tempo så har jag senaste dagarna försökt att få in i mitt huvud att jag ska hålla mig i rörelse i ett dygn.
Svårt att ta in.
Tror ändå att det är bra att rabbla det, jobbigt får det inte bli för jag ska hålla på i ett dygn.
Om sen 24 timmar räcker det får vi se och det är inte så noga tror jag.
30 timmar är vad man har på sig om jag minns rätt.

Två klart annorlunda utmaningar alltså denna veckan.
Kanske hinner jag återkomma till BRR en gång till innan helgen.

2016....drömmer lite

Jag hörde på radion härom dagen att det är drömmen om en viss upplevelse som är hela grejen med oss människor.
Om vi skulle nå dit vi drömmer så tar lyckan ganska fort slut och vad finns sen liksom...

Att tänka, planera och drömma vilka löparäventyr man ska ge sig ut på är fantastiskt kul, men jag tycker nog allt att det är roligt när man väl är på startlinjen och även efteråt med alla minnen.

Årets äventyr nummer ett för mig var Balaton Szupermaraton, 195 km på fyra dagar.
Att ha nått årets mål redan i mars har mest känts skönt tycker jag.

Gissar att jag kommer att komma tillbaka till årets lopp runt nyår och det kommer jag absolut att göra med mina tankar om lopp och annat för 2016 också, men eftersom det som sagt är så kul så måste jag redan nu börja peka och drömma lite....

I november så går loppet Global Limits Cambodia - The Ancient Khmer Path vilket är en 6 dagars tävling där man sammanlagt springer 220 km.

	Stage 1 (30,8km)
	Stage 2 (36,4km)
	Stage 3 (62,2km)
	Stage 4 (29,7km)
	Stage 5 (44,0km)
	Stage 6 / Finish in Angkor (16,7km)

 Add the ultimate highlight to your running career by combining the adventure of a challenging run with unique and impressive insights into an ancient culture!

Witness the amazement in children's eyes when they watch you run through their aboriginal villages!

Experience the beauty of unspoiled nature and wildlife in a country that still is one of the world's best kept secrets!

Start the race in Buddhist temple were monks will be wishing you the best of luck for the race, camp in ancient temples which served as filming location for the movie "Indiana Jones" and refresh your senses underneath 25m high waterfalls.

Run through temple ruins built more than 1000 years ago and finish the race in front of the world heritage site of Angkor Wat!

Ska hitta lite bilder en annan dag och sen fortsätta berätta om mina drömmar.

Inför Östgötamaran

Tyckte för en vecka sedan att jag för ovanlighetens skull kunde vara ganska nöjd med uppladdningen inför Östgötamaran.
Vill inte använda ordet uppladdning egentligen, inte för att jag automatiskt tänker på berg med pasta utan för att jag aldrig är i närheten av att ha en plan gällande allting veckorna innan ett lopp.
Det mer eller mindre blir som det blir och det innebär för lite av rätt saker och för mycket av fel saker.

Redan då för en vecka sedan så hade jag känning av svullna benhinnor, men det slog jag lite bort och tänkte att lite massage på vaden varannan dag löser saken.
Jag har fortfarande inte greppat varken vänster eller höger vad.

Sprang gjorde jag i fredags, nio dagar innan maran.
Bra så långt.
Problemet var ju att dom 23,4 km till jobbet och 22,2 km hem från jobbet inte gick bra alls.
Gissar att jag inte enbart kan skylla på skorna som var en chansning.
Skulle efter den där fredagen försöka springa i alla fall en kort runda nästan varje dag.
Facit är att onsdagen nu är slut och jag har inte sprungit en meter sedan i fredags.

Jag har i tillägg varit otroligt trött i veckan, ibland ätit väldigt bra, men också ätit ovanligt sent, ovanligt mycket, inte för att jag varit hungrig alls utan mer för att det funnits mat i stekpannan.
Har också kapsejsat någon kväll, rejält till och med...

Allt det här hör såklart ihop.
Spricker det någonstans så blir det svårare att orka hålla ihop fasaden på andra ställen.
Det är ju så här mängder av människor har det hela tiden.
Man orkar inte ta de rätta valen.

Jag får väl i nuläget vara glad att jag är frisk för i de här lägena så är det klart lättare att dra på sig en förkylning vilket jag sluppit.
Torsdag, fredag och lördag återstår innan loppet på söndag och jag får väl se vad jag kan göra...
Börja med lite yogaövningar och att massera den där vaden kanske !?!

Imorgon kväll efter jobbet så ska jag på föreläsning så löpning blir det inget då heller.
Fredag har jag såklart alla möjligheter då jag slutar kl. 11:45.
Ätandet har funkat perfekt idag och det får det allt fortsätta med fram till söndag.

Att strunta i loppet på söndag har aldrig slagit mig och det tänker jag såklart inte att göra.
Om jag ska bestämma mig att ligga på 5-tempo för att kunna nå 3,30 som måltid vet jag inte just nu, men jag tippar att jag inte gör det.
Otroligt svårt att bestämma innan vilket tempo som känns rätt.
Det måste helt enkelt vara behagligt från början.
Att hitta en rygg att ligga i och bara bege sig framåt på ett naturligt sätt är nyckeln och sen är det bara att hoppas att man har dagen.

Att innan lopp se fram emot det med tanken "det ska bli kul" är inga problem alls för mig för visst ska det bli kul.
Kanske borde jag skaffa mig en liten avstickartanke i samma andetag, nämligen att jag ska "bita ihop och kämpa".

Gillar inte att det inte serveras cola i loppet.
Måste kolla läget med Norsholmsgänget som står i vätskestationen här om jag kan dumpa en cola och kanske lite salt hos dom.
Frågan är hur jag ska veta vem jag ska fråga ???