Jag såg att jag hade att springa en 6-timmars som nyårslöfte till det här året.
Det löftet kommer inte att hållas kan jag säga.
Däremot så blev det en 12-timmars i säsongens tolfte timme.
Jodå, loppet hade en 6-timmars tävling och visst kan man tycka att det är lämpligt att fixa en sån innan man hugger tag i dubbla tiden.
6-timmars startade klockan 06:00 på söndagen.
Inte bra.
Alternativ 1 hade varit att åka bil några timmar på natten och sen åka bil hem efter de där timmarna och ni hör ju hur illa det låter.
Alternativ 2 hade bjudit på tåg eller bil på lördagen, övernattning någonstans, upp mitt i natten....
funkar ju inte.
Nöden hade alltså för den här helgen ingen lag så det fick allt bli att börja springa klockan 18:00 på lördagskvällen och då fanns ju alla möjligheter att ta ett bra tåg.
Tåg hem igen på söndagen lät också som en skön idé.
Jag var faktiskt inne på att anmäla mig till 100 kilometer, mest för att jag trodde att det skulle gå fortare att avverka än 12-timmars !!!!!, men efter att ha pratat med Kristina under KUL-helgens söndagstripp så ändrade jag mig.
Jag skulle springa 12-timmars från 18:00 på lördagen till 06:00 på söndagen.
Hur mycket kläder och skor som skulle packas ner funderade jag över sista veckan.
Hur jag skulle lägga upp ätandet var ju än mer spännande, men när väl äggen var kokta och skalade, korven var stekt och Bregottpaketet nedpacket så var jag väldigt avslappnad i kostfrågan.
Tåget åkte kvart över 11 så jag hann med både en stor kopp kaffe med smör och kokosfett i, vid halv 9 och sedan några stekta ägg och bacon vid halv 11.
Tågbyte först i Linköping och sedan i Alvesta.
Tåget från Alvesta till Växjö stod inne så jag ska traska in när det kommer ett par bekanta ansikten från vänster.
Kristina och Gunilla från Borlänge som tydligen hade hoppat på mitt tåg i Mjölby
Den här sista tågtrippen tog bara 10 minuter, men det kändes bra att vi nu var tre stycken som skulle hitta en buss i Växjö och sedan lyckas gå av nära arenan.
Busschauffören fick vi inte mycket hjälp av för han hade ingen koll och tyckte till och med att vi skulle ta ett annat bussnummer.
Det gjorde vi inte.
Busschauffören fick dock tillbaka sina pluspoäng när han stannade och släppte av oss mellan två hållplatser efter att vi börjat låta mycket när bussen passerade vår arena.
Att sen hitta in på arenan var inte heller det lättaste och den lysande informationen att det skulle vara på den östra sidan ( eller var det den västra) för hur skulle vi kunna veta väderstrecken i en helt okänd stad där solen inte ens var i närheten av att visa sig.
Vi tog ett varv med andra ord och det var visserligen det enda varvet vi tog på utsidan, men det var långt ifrån det sista varvet vi tog den här helgen.
Väl inne så fick man då se banan och där snurrade redan 24-timmarslöparna runt.
Dom började klockan 12 och nu var väl klockan halv 3.
Det var en väldigt konstig känsla att se dom springa och fortfarande ganska ofattbart att man själv skulle snurra omkring där några timmar senare.
Konstaterade att det var ganska trångt och kunde bara tänka mig hur det skulle bli när vi 12-timmarna skulle starta.
En del sprang fort och en del gick redan.
Ingenting hade jag läst om långsamma löpare/gående skulle hålla till höger eller vänster och det såg jag nu att det hade ingen annan en aning om heller.
Det fick bli som det blev helt enkelt.
Vi tittade på ett tag och hälsade på folk vi kände.
Gert som vi alla tre träffade i Västerås och Janne som jag ska åka till Ungern med.
Tjejerna hade redan hunnit åka på en resa med Janne och hans fru Barbro som jag nu, inser jag inte hälsade på...
Janne skrek också till på en annan man som jag tydligen ska få bo tillsammans med i Ungern, men vad han hette, det vet jag inte.
Nummerlappen fick vi direkt, men nu fixade vi också chipet som skulle sitta på skon.
Kristina kände Reima och dom började att prata.
Han tyckte inte att man skulle fundera på att byta skor under loppet.
Jag hade med två par och min tanke med dessa två väldigt olika par, var att jag kanske ville ha något som kändes helt annorlunda på fötterna efter många timmar.
Strumpor skulle inte heller bytas för enda anledningen till det på långa lopp skulle vara för att fötterna och därmed strumporna blivit blöta vilket inte var så stor risk för inomhus.
Han poängterade också något som jag läst innan loppet, att banan var väldigt hård.
En tunn matta på betonggolvet.
Vi tittade till på skärmen som fanns vid varvning och såg vilken information man kunde få och var de olika informationerna fanns.
Passerade också banans vätske/tilltuggstation och jag la märke till var vattnet fanns.
Nu gick vi på jakt efter en kopp kaffe.
Arenan bredvid våran som när vi kom var så full av liv och rörelse var nu stendöd och låst.
Tur att jag redan innan hade frågat om möjligheten för kaffe för svar hade jag fått.
450 meter i en riktning som vi nu trodde oss ha koll på fanns ett shoppingcenter.
Vi hittade!
I kön var jag länge inne på att äta en fisksallad, men eftersom jag insåg att jag var fortfarande var mer mätt än hungrig så nöjde jag mig med kaffet.
-Ni har inte lite grädde till kaffet ?
-Nej, det har vi inte.
-Misstänkte det....
Hon sa inget om mjölken som stod i en kanna bredvid där jag själv fick hälla upp mitt kaffe, men med tonen som hon sa det hon sa om grädden så såg hon nog på mig att jag var en lchfáre som inte ville ha någon mjölk.
Lät som om hon hatade lchfáre.
Tjejerna fick efter lite besvär sina mackor och sina juldoftande kaffekoppar.
Vi satt där och konstaterade att vi hade målet att hinna 100 kilometer på de där 12 timmarna, men att huvudsaken skulle vara att man höll sig springande hela tiden.
Gunilla var riktigt sugen på att bara komma igång.
Själv förstod jag nog inte riktigt vad som skulle ske.
Svårt att föreställa sig att man ska springa runt, runt på en 239 meters bana i 12 timmar.
Vad tänker man efter en timme?
Vad tänker man efter sex timmar ?
10 timmar ?
Tillbaka i arenan hittar vi varsin stol som vi placerar mot en vägg mellan omklädningsrummen.
Gert passerar och skakar på huvudet.
Att han inte har en ens i närheten av bra dag ska vi se många gånger till.
Tråkigt när man vet hur mycket han sett fram emot det här.
Dags att byta om och när den saken är fixad och jag är tillbaka på min stol så känner jag att det nog är läge att äta lite.
Tog en korv, ett ägg och lite smör och i tillägg en kallsup som ni vet är en tesked salt med vatten.
Tjejerna tar tid på sig men när dom väl kommer så är dom fint glitterpyntade för mitt i allt detta så är det faktiskt lucia idag.
Vi hade redan ute på banan sett ett helt gäng med små tomtar.
Fyra barn och en pappa iklädda tomteluvor.
Fantastiskt att dessa är med på 24-timmars då den yngsta var en liten 8 åring.
Klockan har nästan blivit 18 och vi går bort till vår startplats.
Jakob som är med på 24-timmars har tagit en paus för att med sin gitarr spela en trudelutt för oss innan start.
Starten går utan att jag känner mig det minsta nervös.
Jag ska trots allt bara springa, vilket jag kan och göra detta i ett väldigt behagligt tempo.
Min stol med handdukar på finns där och under den finns också min mat i en kylväska.
Första timmen var ofta väldigt trång och det var hela tiden läge att kolla bakåt samtidigt som man tog sig om långsammare löpare.
Sprang tillsammans med Kristina, men efter ett tag så gled jag ifrån henne och jag märkte att det underlättade att bara vara en och inte två i bredd hela tiden.
Törstig var jag inte så dricka fick vänta till 1 timmespasseringen.
Vatten.
Nästa vattenslurk fick jag efter ytterliggare en timme, men nu passade jag på att ta en ny saltslurk.
Ny hade alltså 24-timmarslöparna hållt på i 8 timmar och en hel del av dom hade börjat få problem eller behövde vila så banan var aningen glesare nu.
Varven gick och ibland funderade jag på vad klockan var och fastän jag hade klocka på armen så fick jag bara titta vid varvning.
Väl där glömde jag ofta bort det så någon gång tog det mig fem varv innan jag fick veta vad klockan var.
Efter saltet blev jag törstigare och jag kunde inte vänta en timme mellan varje mugg.
Ibland valde jag att nå en viss sträcka, ett visst antal varv eller ett visst klockslag innan jag drack, men var jag riktigt törstig så struntade jag i allt utom att dricka.
Jag visste att vi skulle få Kasslergratäng klockan 22, men när klockan blev 22 och ingen mat syntes till så hörde jag med tjejerna.
Kristina sa att maten var klockan 23.
Jag var lite småhungrig och var dessutom klart skeptisk till denna Kasslergratäng så vid kvart över tio så satte jag mig ner på min stol, började med att ta av mig mitt linne, nypa bort nålar och nummerlapp, torka av kroppen med en handduk och sätta på mig ett nytt linne vilket var väldigt skönt.
Sen kunde jag börja äta och precis som förra gången så åt jag en korv, ett ägg och lite smör.
Vanligtvis så tycker jag att det är gott med smör, men just nu fick jag tvinga ner några skedar.
Drack också en hel del vatten.
Ut på banan igen och i början gick det klart knackigt med den stela kroppen, men efter ett halvt varv så var man igång som vanligt igen.
Man kunde verkligen det där varvet nu, hur alla hade sina små bord och vad som stod på dom, hur alla medhjälpare satt, stod, hejade och givetvis precis stenkoll på hur snabbt alla sprang.
Vid halv elva så blev det ändå mat för dom andra och jag blev lätt illamående av doften för nu var ju jag mätt.
Många gick och åt men visst stod och satt några så att banan blev lugnare.
Nu var det alltså en och en halv timme till midnatt som också var halvvägs vilket också betydde byte av varvriktning.
Det blev en stor händelse i ens tankemaskin.
Framåt midnatt så började fundera på hur det egentligen gick med mina "positiva tankar" och det slog mig att jag inte alls funderat på varken positiva eller negativa tankar.
Konstigt att man kan springa runt runt i sex timmar utan att fundera...
Jag levde i nuet och det var inget jag behövde fundera på, mer än att fortsätta springa vilket i sig inte var något problem.
Jag hade oftast koll på kilometertempot på det senaste varvet när jag varvade och såg skärmen och det var nästan otäckt jämnt.
Gunilla hann lite mer än 50 kilometer innan det var dags att byra varvriktning vid midnatt, men jag hann bara sisodär 49,4 km.
Då förstod jag att jag inte skulle hinna 100 km denna natt, men det var inte så mycket att göra åt saken.
Jag var nöjd med läget där och då och kunde egentligen inte göra annat än att fortsätta på samma sätt som hittills.
Jag förstod att jag nog skulle behöva ta pausare oftare sista timmarna, men det fick jag i såna fall ta.
Jag hade upptäckt att jag som vanligt trivs i rygg på någon.
Att ligga där och bara mala på känns ofta väldigt behagligt.
Några gånger så hade jag bestämt mig för vila/dryck vid ett speciellt varvtal, men om jag låg i en bra rygg så fortsatte jag.
Oftare var det ju tyvärr som den där braiga ryggen inte stannade på banan länge alls utan man fick mala på själv tills det dök upp en ny rygg.
Efter midnatt så kändes det ett tag lite segt.
Inte löpmässigt men det var ju absolut ingen som kom och tittade, ingen mat serverades, ingen varvändring att se fram emot, kort sagt så hände det inte ett skit och det skulle inte göra det på en massa timmar heller.
Mellan mil fem och sju var det inte jättekul, men ibland så pratade man lite med någon och klart billiga skämt dök upp...
-Hej, är du är...?
-Brukar du ofta vara här...?
Klockan 02 så var det återigen dags för byte av linne, det var ju liksom lika bra att byta när man ändå hade med sig några stycken.
Det tog sin lilla tid på stolen med en massa säkerhetsnålar som skulle bort och sättas dit på det nya linnet.
Nu var det dags att testa en mugg coca cola också och den smakade bra.
Tog här också min sista saltdricka och i tillägg lite jordnötter som jag hade med mig.
Benen och fötterna som ganska fort kände av det hårda underlaget började nu att bli rejält mörbultade, men det var nästan bara när man reste sig upp efter en paus som man kände sig trasig.
Nu hade jag helt klart fattat vad Reima sagt innan loppet om att inte byta skor.
Jag kände att tar jag av mig skorna nu så är det ingen risk att jag vill sätta på mig dom igen.
Såg några ute på banan som tagit av sig skorna och sprang (mest promenerade kanske) i strumpor.
Såg i och för sig några som tagit av skor och strumpor och som hjärtligt försökte smörja in fötterna i något bra.
Efter 70 km så slog det mig att om jag går ett varv och sedan börjar springa så kan jag räkna ner från 20 för 21 varv blir 5 km.
Att springa 20 varv innan det blev dricka igen kändes som ett behagligt upplägg.
Så gjorde jag, ett gåvarv och 20 springvarv, sen en mugg cola och två muggar vatten.
Sen samma visa igen....och igen...75, 80 , 85 km...
Farten jag höll var den samma som hela tiden tidigare, lite beroende på vems rygg jag låg i.
Vid 85km, eller om det var vid 80 så skulle det bli mat igen, eller mat kanske man inte ska kalla en Smoothie.
Visste inte riktigt om jag skulle våga, men det här var ju en festnatt så jag smakade.
Det var lite fräscht med något fruktigt i munnen (typ hallon/jordgubb) men jag hade inte lust att mumsa i mig hela.
Mellan kilometer 88 och 90 så hakade jag på Eva som hade hållt ett grymt tempo hela loppet och visst sprang jag nu fortare än vad jag gjort någon gång tidigare, men det kändes väldigt bra.
Antagligen var det också lyckan att veta att jag var på väg mot 90 kilometer och att det nu bara var en knapp halvtimme kvar.
Jag skulle fixa det här...
Tog en sista vätskepaus och satte sedan gång igen.
Nu hade också folket som skulle springa 6-timmars kommit och börja röra sig lite omkring.
En underbar känsla att veta att det snart var över.
Med fem minuter kvar så hakade jag på Jimmy som jag sett passera mig så många gånger i sitt snygga Hällelinne.
Han vann klassen och påhejades mycket sista varven.
Han höll bra fart, men lyckades inte höja tempot så när det var minuten kvar så sprang jag om.
Då hade 6-timmarslöparna ställt upp sig vid sin start och stod nu och applåderade oss som skulle sluta.
Det var en grym känsla att höra dom och veta att det nu var mindre än ett varv kvar.
Det kändes som om jag flög fram på lätta ben ....och så small det...
Pistolskottet betydde att vi skulle stanna och det hade jag inget problem med.
Jag tog två steg ut från banan och la mig ner på rygg.
Jag var klar.
12 timmar hade gått.
Reima med medhjälpare dök upp med mäthjulet för nu skulle det mätas hur många meter vi hunnit från mätplatsen vid varvning.
93153 meter fick jag senare veta att jag tagit mig.
Jag satt kvar än stund och hejade på 6-timmarslöparna och på dom tappra 24-timmarslöparna.
Svårigheter med att ta mig upp, men när jag väl ställt mig på knä och tagit hjälp av en stol som råkade stå nära så kom jag mig upp och traskade stilla bort mot drickan.
Då börjar jag att huttra.
Sätter mig på stolen med ett gäng muggar i handen och än handduk över axlarna.
Kristina och Gunilla som inte besökt sina stolar så ofta som jag under natten slår sig ner.
Kristina menar att lite streching nog vore bra så hon tar sig ner på golvet.
Min kropp vill absolut inte stretcha.
Jag känner att antingen så skulle kroppen bryta sig fullständigt om jag provade eller så skulle jag få kramp i varenda muskel, samtidigt.
Vi sitter där och Kristina börjar fundera på prisutdelningen.
Att vi ännu inte fått vår medalj hade jag inte tänkt en tanke på.
Efter en stund så får vi veta att det är dags för prisutdelning och vi försöker att röra oss i den riktningen.
Det gick inte bra och inget jag skulle vilja se på video, det kan jag säga.
Kroppen var rejält stel och jag kände hur sliten jag faktsikt var.
Att ta sig över banan där det kom löpare var inte lätt, men när man se skulle ta sig över en plastkedja som hängde på sisodär 2 dm höjd, då krävdes det fullt fokus.
Att lita på att ett ben skulle klara sig när det andra var i luften kändes väldigt vågat.
Efter en stund så kom jag dock över.
Prisutdelningen tog en jäkla tid och var klart masig.
Tjejerna valde att sätta sig på golvet när dom fått sina medaljer och priser.
Riktigt jobbigt att stå upprätt så länge.
Jag kom på 13:e plats av 43 startande i 12-timmars och det låter väl helt okej.
Gunilla fick till och med gå upp på prispallen när hon blev 3:e dam.
Kristina hade fått lite problem med knät och haft några möten med Voltarentuben, menvi hade alla tre sprungit i 12 timmar.
Många, många hade klart sämre nätter.
Jag trodde ju att Johnny Hällneby skulle vinna 24-timmars men han fick problem och agerade efter en stund på rygg mest som påhejare åt Elov Olsson som dominerade totalt denna natt.
Johnny kanske var nöjd ändå, för han fick ju se mina tatueringar :-)
Elov sprang riktigt fort hela tiden...nja, när han inte var på toaletten vill säga.
Han hade en medhjälpare som gav honom dricka och peppade honom allmänt.
Showen var dock dom säkert femtio gångerna som Elov rusade in på toa och mdhjälparen stod och skrek utanför att det var dags att komma ut.
Känns lite konstigt att faktiskt konstatera att mitt tempo var väldigt jämnt hela tiden.
Jag hade inte en endaste dipp där jag för en sekund funderade på om jag kanske inte skulle klara loppet.
Som sagt så var det segt mellan kilometer 50 och 70 men det berodde enbart på att det absolut inte hände någonting.
Man kände bara att här har jag minsann varit tidigare.
Stelheten i benen när man suttit ned var inte behaglig, men efter ett varvs löpning så var det inget som helst problem.
Konstigt är att trots att det inte hände så mycket så gled inte tankarna omkring på en massa negativa saker.
Troligen så var det ändå så att hjärnan tog in dom väldigt små saker som hände på och utmed banan så det fanns ingen plats eller ork att fundera på annat onödigt.
Utan att egentligen planlagt det så fokuserade man hela tiden bara på -till nästa drickpaus.
Det jag har funderat på nu efteråt är om jag är för defensiv när jag springer ?
Är jag helt enkelt för mesig och inte vågar ta ut mig totalt ?
Nu var det här loppet väldigt långt och första gången för mig, men jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade anmält mig till 100 km.
Då hade jag haft 12 timmar på mig, annars så hade jag inte fått medalj och alltså inte kommit i mål.
Hade jag då pressat mig mig mer och gjort allt jag kunnat för att nå 100 km.
Antagligen, men om det hade gjort att det gått helt åt pipan kanske redan efter fem timmar, det vet vi inte.
Vi kan väl säga så här efter 93153 meter, nästa gång så ska jag längre...
Det här var ju mitt längsta sprungna någonsin då det tidigare var 82,15 typ.
På tal om toabesök så kanske det är lika bra att jag har på papper (??) om jag var där.
Jodå, två gånger hade jag kisspaus och båda gångerna var under de fyra första timmarna, sen ingenting.
Det fanns en massa tilltugg men det var verkigen ingenting som lockade mig den här natten.
Kaffe drack jag ju vid två tillfällen, rätt ska vara rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar