Varför åker man bort en helg i november och springer hela dagarna ?
Jag kände att anledningarna var många när jag anmälde mig till KUL-helgen i Västerås.
-Jag ville få många mil i benen och framför allt så ville jag springa långt två dagar i rad för att se hur kroppen gillade den andra dagen och för att se hur den mådde dagarna efteråt.
Skulle mitt tidigare överansträngda ben gilla det ?
-Jag visste att det skulle bli terränglöpning på lördagen och det är något jag alltid aktar mig för när jag tränar själv.
Inser att det är bra träning och att den absolut behövs.
-Jag ville träffa människor med samma intresse som jag själv, höra vad dom tycker och tänker.
Höra vilka lopp dom sprungit och vilka dom vill springa.
Att resa på lopp själv är inga problem, men att känna igen några stycken när man kommer till ett lopp känns kul.
Jag har ingen i min närhet att prata långlöpning med.
-Jag trivs bra med att träna själv vilket jag alltid gör, men att springa tillsammans med andra känns som en extra krydda.
Att ha någon att prata med och att uppleva saker tillsammans med.
Att fixa dessa långa löpningar tillsammans med andra.
Varför helgen hette KUL-helg var ju ett frågetecken för mig.
Att UL stod för ultralöpning förstod jag ju, men att det var ett K där först var klurigare.
Fick veta att det betydde Kommiteén för UltraLöpning.
Frågan var då hur kul det skulle bli...
Efter jobbet i fredags så åkte jag mot Västerås och efter en regnig bilfärd så nkom jag Västerås strax före klockan sju.
Hur jag skulle hitta restaurangen där det var middag hade jag ärligt talat ingen aning om, men jag tänkte att det löser sig nog.
Jag hade lite koll efter att ha kollat på en karta dagen innan.
Jag svängde av E18 där jag tyckte passade, men insåg att det var inte den avfarten som jag borde ha tagit.
Hade ingen aning om jag tagit en för tidig eller en för sen, men jag körde några minuter på känn, för att vända tillbaka till E18 kändes trist.
Till slut insåg jag att jag faktiskt måste ta mig en titt på telefonen, var jag befann mig och hur jag skulle ta mig dit jag skulle.
Skulle precis svänga vänster in på en mack för att där stanna och kolla läget när jag ser att restaurangen jag faktiskt ska till ligger där till höger.
Ofattbart, men kanon såklart.
Inne på restaurangen så letar jag efter ett stort gäng och ser att det finns ett till vänster och ett till höger.
Inte svårt att se vilket av de två gängen som jag letade efter.
Jag hittade en plats ute på kanten, mitt emot Thomas.
Dom andra hade beställt och jag valde en smörstekt gösfilé.
Potatisen skulle komma i en skål bredvid, men jag talade om att den där skålen inte ens behövde dyka upp på bordet.
Borta på min sida av långbordet så var det Jan-Erik som pratade väldigt mycket.
Jag sög in samtalet tillsammans med gösfilén som verkligen var god.
Fick veta av Bosse som arrangerade lägret att jag skulle bo i stuga 31 tillsammans med med fyra andra herrar.
Efter maten fick många plötsligt bråttom hem.
Dom skulle packa upp och ta fram saker till lördagens löpning.
Hoppla tänkte jag, gör man inte det fem minuter innan man drar iväg imorgon bitti.
Jag gick bort till några på andra sidan bordet som tydligen inte hade så bråttom.
Till på köpet var det bland annat tre av mina stugvänner.
Hans, Daniel och Bernt och därtill Cecilia blev sällskap när jag drack en kopp kaffe.
Någon drack te och någon drack en öl.
Sen åkte vi till stugan och dit var enkelt att hitta.
I stuga 31 välkomnade Gert oss och han hade kommit hela vägen från Blekinge.
Han kände igen mig och det kom vi fram till att det berodde på att vi både sprungit maran i Österlen för några veckor sedan.
Vi kom i säng ganska fort men jag var tydligen inte alls trött för somnade gjorde jag inte.
Strax efter klockan sju på lördagsmorgonen var det dags att gå upp.
Lika bra att direkt ta på sig löparkläderna och traska dom hundra meterna till frukosten.
Insåg att jag under fredagen fått i mig väldigt lite fett så nu skulle jag överdriva fettintaget.
Jag hade med mig ett eget Bregottpaket som jag tog med mig till frukosten.
Att det där inte fanns några ägg var lika ofattbart som klart mindre bra.
Min frukost blev alltså kaffe med en hel del smör i.
Åt även smör med teskeden vid sidan av kaffet.
Hittade efter en stund en bit ost, en bit skinka och bredde på än mer smör så att det blev en snygg rulle.
Alla andra åt gröt och en hel del mackor.
Yougurt och fil fanns det också.
Ingen brådska alls då samlingen inför löpningen var klockan nio.
Kolla vilket glatt gäng som bara längtar iväg in i skogen.
Att veta att man ska springa en massa timmar och en massa mil kändes inte alls jobbigt, men att direkt springa ut på ett blött gärde hade jag aldrig kommit på själv, det kan jag säga.
Då var man blöt om fötterna på direkten.
Bara att hitta ett tempo som kändes bra och då springa med dom som råkade befinna sig i samma tempo.
Efter en stund så blev pratvännerna Bertil, Bodil och Ingrid, men efter ett tolv kilometer så var det den här gruppen där jag befann mig.
+ Mats då som tog kortet...
Vi splittrades och framåt första vätskan som var efter 20 km så var det bara Pia och Mats och jag tillsammans.
Vi hade lite problem att hitta några gånger, men till kontrollen kom vi efter två mil av klart blandad terräng.
Mycket blött och mycket stigar med massor av stenar och rötter.
Vid kontrollen drack jag bara vatten coh så tog jag en salttablett.
Vi sprang vidare och nu gjorde vi det på känd mark.
En del av Blck River Run banan skulle nu avverkas, men nu åt fel håll.
Till att börja med utmed svartån på stabil grusväg.
Sedan vidare in i skogen där blötan och stenarna tog vid.
Efter 27 km så känner jag att min energi är på väg att ta slut.
Visste att vi skulle skulle komma förbi en ICA-butik efter 3 mil och började fundera på vad jag skulle handla där.
Att min energi tagit slut förvånade mig inte egentligen eftersom både middagen och frukosten blivit väldigt "tunna".
Funderingarna övergick till drömmar samtidigt som vi tog oss fram i leran.
När vi väl efter 31 kilometer fick glida in på ICA så var det nästan i sista sekunden kändes det som.
Funderade på om jag skulle göra det bästa jag kunde lchf-mässigt och köpa mig skivad lax och en flaska vatten, men den tanken var chanslös mot att suga i mig energi i form av socker.
Köpte en halv liter cola, en påse nötter och en påse med färgglada, lättuggade godisar.
Åt lite av varje och svepte i mig hela colan och det kändes kanon.
Till slut lämnade vi ICA och till en början kändes det både stelt och kallt, men det gick fort över.
Plötsligt så hadé jag energi igen och det kändes helt okej att springa.
Vi visste att det skulle dyka upp en kontroll till och att den skulle vara vid några gigantiska gravhögar.
Vid vilken kilometer dom befann sig visste vi däremot inte.
Efter en del kartproblem och mer kämpande genom skogarna så kom vi till sist fram och så glada vi blev.
Henrik med dotter hade dukat upp rejält och bjöd till och med på varm glögg.
...och där är man med handen i godisskålen...
Att springa runt den här gravhögen trodde jag att vi skulle göra.
Jag trodde fel...
Här är jag fortfarande där nere, men jag lovar att jag också traskade upp.
Efter den här kontrollen blev det grusvägar en stund, men när vi kom ner till Mälaren så blev det mest asfalt.
Då vaknade jag.
Jag kände mig väldigt fräsch och lätt den sista milen och jag hade problem att hålla igen.
Efter 48 km så sprang vid utmed Mälaren och plötsligt ser jag två personer på en bänk.
En liten pojke som skriker -cola och chokladbollar.
Konstigt tyckte jag, men det var till oss han skrek det och visst tusan så hade dom cola och chokladbollar att bjuda på.
En medlem i Västerås löparklubb som fått lust att pigga upp oss, trötta löpare.
Fantastiskt trevligt!
Vi kämpade vidare och jag bara njöt av springa.
Kristina hade ont i magen och Inga-Sarah tyckte nu att vi minsann hade sprungit nog mycket för idag och ville hem.
Hon frågade mig om hur långt det var kvar.
Hon blev inte nöjd med mitt svar så hon frågade Joakim.
Hon blev inte nöjd där heller.
Till slut fick hon ett bra svar av Cecilia.
Jag sa efter en stund att efter det att vi ska svänga vänster så är det väl 2 kilometer kvar.
Det ville inte Cecilia och Inga-Sarah höra på utan upplyste mig om att det var 500 meter.
Strax innan den där svängen så om Kristina susande bakifrån och jag kunde inte hålla mg utan hakade på.
Mycket riktigt så var det 2 kilometer från svängen så vi körde på i kanske 2,5 km.
Tittade på klockan tre gånger under den sträckan och alla tre gångerna sa klockan att vi höll 5,00 tempo.
Efter mer än fem mils löpning.
Det var underbart och det gick så lätt.
55.45 blev sträckan och trots att det var kul att springa så var det skönt att komma in och sätta sig och dricka lite kaffe.
Samma lokal som frukosten var ett litet depåstopp för dom som kommit i mål.
Där satt ett gång redan och det var trevligt att bara slå sig ner och snacka lite.
En del tog sig en massage av en kille som var där och maserade gratis.
Jag gick till slut till stugan och tog en dusch.
Bernt hade fått problem med ett ben(eller var det en fot) så han hade inte sprungit hela sträckan.
Gert hade känt av sitt ben (på slutet) som spökat lite tidigare, men i mål kom han.
Middag stod på programmet och den skulle bi inne i stan så vi fick åka bil dit.
Choys garden hette stället och det var buffe som var grejen för oss.
Jag började med en hel del sushi och fortsatte med fyra olika rätter som alla innehöll kyckling.
Väldigt gott alltsammans.
Lika bra att fortsätta med sockerintaget tänkte jag så jag tog mig en bit äpplekaka med vaniljsås till kaffet.
En del av det nu mätta gänget.
Tillbaka till en byggnad vid campingen där vi skulle få lyssna på en föreläsning.
Niclas föreläste och berättade då om sitt äventyr när han sprang Kungsleden (44 mil).
Spännande, helt klart...
Tillbaka in i stugan och nu skulle det bli skönt att sova.
Kroppen var trött, men hjärnan var fullständigt klar och inte alls intresserad av att somna.
Precis som förra natten så tog det nog två timmar innan jag somnade.
Söndagens frukost var identisk med lördagens så det blev såklart samma för mig.
Ni ser mitt Bregottpaket på bordet va ?
Det kändes inte fel alls att springa denna dag så vid nio så drog vi återigen i väg.
Idag skulle det bli asfalt och en eller annan grussväng.
Visst kändes det att man sprungit på lördagen, men efter femtio meter så var det inget som helst problem.
Vi blev ett gäng som höll ihop och försökte hitta med kartan som hjälp.
Ibland ropade Mats att det var dags att ta kort.
Här tyckte han att det var var lite snyggt med en fårskock i bakgrunden och ett gäng fårskallar i framkant.
Precis som på alla andra bilder som jag inte klistrar in här så är vi glada.
Hela tiden glada.
Vi hade fått veta att till första kontrollen skulle det vara 18 kilometer men den dök minsann upp redan efter 15.
Just här kom det åt och blåste så vi stannade inte så länge.
Hemköp skulle dyka upp en knapp mil längre fram.
Mycket långa rakor här så Mats kunde ta kort samtidigt som han sprang.
Glada gänget igen.
Varje gång som Borlängetjejerna Gunilla och Kristina var uppe i täten så gick det lite fortare, men dom var bra harar så jag hakade på.
Det flöt på bra för mig, men visst var det skönt att se den där Hemköpsaffären.
Här hittade jag ett nygrillat kycklinglår och till det så köpte jag en halv liter cola.
Nötterna från gårdagen hade jag med mig, men dom bjöd jag bara till Inga-Sarah.
Gert som sprang i en lite snabbare grupp den här dagen stod utanför Hemköp och när jag handlat så slog jag mig ner på bänk bredvid honom.
Några pensionärer undrade om vi var ute och sprang eller om vi cyklade.
Vi berättade att vi sprang och att vi sprungit från Västerås.
Jag berättade om vår lördagsrunda och sa hur långt vi skulle springa denna söndag.
Dom såg rädda ut och gick.
Kycklingen var kanongod och nu kände jag mig så trygg på min mage så nu föll det mig inte in att jag skulle få problem.
Det fick jag inte heller visserligen.
Här har jag och tjejerna fått med oss Jan-Erik i en farthöjning.
När man springer så här många (9 stycken) så blir det många stopp för det är många som måste besöka skogen ibland.
Ibland när vi kom fram till en backe så var det någon som skrek ultrabacke och då går man uppför den.
En av fördelarna med att vara ultralöpare....
Vi passerade såklart lite av varje den här dagen.
Vi pratade också om lite av varje, men visst handlade det mycket om löpning.
Tjejerna bestämde sig för att dom skulle springa ett 18 milslopp i Grekland under rundan.
Jag bjöd visste in den som ville komma och springa Östgötamaran att bo hos mig.
Vi visste att det skulle dyka upp en kontroll till, men vi hade ingen aning om var den skulle vara.
Till slut så var den där och den var lika härlig som alla andra stopp.
Efter intaget så tyckte Mats att vi skulle showa lite på en bild.
Det ska föreställa att vi läser kartan och att vi är lite borta minst sagt.
Vi hade såklart stenkoll och nu var det ju bara upploppet kvar (12 km)
Även den här dagen så fick jag öka liite på slutet.
Gunilla och Kristina drog på och jag hakade på.
Samma härliga känsla som på lördagen.
Så skönt att springa och så skönt att komma in i vårt samlingsrum.
Söndagens sträcka blev 53,77 km.
Nu var det söndag eftermiddag, men det var ingen som hade bråttom.
Jag tror ingen ville att helgen skulle ta slut.
Jag fick efter dusch äran att skjutsa in Hans, Kristina och Gunilla till deras bussar och tåg.
Hemfärd för mig och det kändes så bra med en massa glada minnen.
Jag förstod nu varför helgen hette KUL för det var fantastiskt kul.
Jag hade nu lärt känna en massa trevliga människor som jag säkert kommer att träffa på igen.
Jag hade fått testa att springa långt två dagar i rad och jag kände att jag säkert hade kunnat springa en bra bit på måndagen också om jag nu velat det.
Gert ska springa 24-timmars i Växjö på Lucia.
Kristina och Gunilla ska springa 12-timmars.
Jag är inte anmäld än, men jag tänker åka dit och springa 12-timmars jag också.
Bilderna har jag kopierat från
Bosses blogg och från
Mats hemsida
Tackar så mycket för dom.
