söndag 21 september 2014

Black River Run 50 miles (80,5 km) -race report

Varvning efter ett varv och jag kollar runt bland faten med dextrosol, russin, aprikoser, bananer, apelsiner, chips, mackor och lösgodis...
Var är saltet??
Frågar tävlingsledare Johansson som ser sig omkring och till slut pekar på chipsen.
Det är lugnt säger jag, jag har eget med mig.

Ska vi ta denna dag från början kanske...

07:10 var jag färdigpackad och lämnade mitt hem.
Då hade jag redan pimplat i mig två koppar kaffe varav en med en smörklick i.
Åt även två stekta ägg och ett halvt paket bacon.
Väldigt mätt, men nu var det mer än tre timmar till loppet började så jag var nöjd med intaget och läget.
13 grader och dimfritt var läget här hemma, men när jag närmade mig Katrineholm så blev det både svalare och dimmigt.

Klockan var 08:55 när jag ankom Västerås där jag inledde med ett toabesök och att hämta ut min nummerlapp, min chipsticka och den för året neongula t-shirten.





Gick tillbaka till bilen och drack en kopp kaffe samtidigt som jag tittade på lycka till-hälsningar på facebook.
När klockan blev halv tio så tog jag med mig min ryggsäck och min lilla frysväska med mat för dagen och gick in i omklädningsrummet för att göra mig redo för löpning.
Fortfarande lite småkyligt ute, men visst skulle väl solen dyka upp senare på dagen.
Jag tog på mig korta tights och mitt vanliga tävlingslinne.
Givetvis också pulsbandet, gpsén och ipoden/hörlurarna.
Glasögonen kan jag ta på mig efter ett varv om solen dykt upp då, tänkte jag.
Skor hade jag med mig tre par.
Två par som är nästan exakt likadana och ett av dessa par skulle jag starta med och springa med tills det hände något.
Om en eller båda blev blöta eller liknande så skulle jag byta till det andra paret.
Det tredje paret var av annat märke och var tänkt att träda in om jag av någon anledning ville ha något annorlunda på foten efter en himla massa kilometer.
Pannlampa och extra batterier hade jag också redo i ryggsäcken för startade jag sista varvet efter halv sex på kvällen så var jag tvungen att slita på mig den..
Konstigt nog så såg jag faktiskt fram emot det.
I omklädningsrummet så var konversationen igång och tydligen var där just då en massa herrar som inte nöjde sig med 50 miles utan skulle springa den dubbla distansen 100 miles (161 km) och just där och just då samtidigt som jag knäppte på mig nummerlappen kändes min lilla tur som aningen fjuttig.
Som a walk in the park ...
Som en tur till kiosken för att köpa snus liksom...

Sen gick starten och vi studsade iväg (nåja) över stock och sten.
Hade bestämt mig för att inte sätta på mig hörlurarna för här fanns det ju folk att prata med.

Hamnade dock lite ensamt bakom en dam som jag fattade inte var svensk.
När skogen övergick i stenig grusväg och efter vätskekontroll lite med finkorning grusstig så slog det mig att jag gillar ju inte den här banan.
Väldigt skiftande underlag och väldigt skiftande omgivning, men jag gillar inget av det.
Jodå, asfalten som dyker upp i små bitar gillar jag, men jag gissar att det är max två kilometer asfalt per varv.

Efter sisodär 9 kilometer så får man för första gången känna på asfalen och då känns det som en lättnad.
Där och då hamnade jag bredvid en dam och en herre och vi börjar bubbla på.
Lite senare i loppet så var det mer prat om hur man mådde och kände sig, men vid det här laget så pratade man löpning.
Om lopp man varit med på eller skulle vara med på.
Om man hade sprungit här tidigare och om man hade sprungit så här långt tidigare.
Vi löpte på och fastän vi var överrens om att vi sprang för fort så saktade vi inte ner.
Det var väldigt behagligt.
Vi såg en stor grupp framför oss och avståndet mellan dom och oss minskade och vid tolv kilometer var vi ifatt dom.
Då var vi plötsligt 18 stycken vilket gjorde att grabbarna vid andra vätskekontrollen såg lite chockade ut när vi stormade över bron.
Den otrolige Johnny Hällneby som vann så grymt imponerande 100 miles-loppet förra året var en av dom och när han sa till oss tre nya i gruppen att här ligger ni bra så svarade jag att det känns det knappast som eftersom du är här...

(titta, jag i blått linne bakerst i kön)

Sista tre kilometerna på varvet är väldigt kuperat och vi spreds från varandra.
Inne i varvningen så missade jag helt att kolla min varvtid på tv´n utan var bara intresserad av det där saltet.
Tog en saltdos från min egen väska, konstaterade att solen inte lyste och struntade igen i glasögonen.
Nu satte jag däremot på min ljudbok där jag ensam gled iväg genom skogen.
Tjejen som jag sprang med en bit första varvet var nu en bra bit före mig och Johnny som inte ens stannade till vid varvningen var redan långt borta.
Det var jag och ljudboken Doppler genom skogen, men när jag kom ut ur skogen och närmade mig vätskekontrollen så gled jag närmare den rödklädda tjejen igen.
Hon tog saltet här och hennes salt var direkt från McDonalds.
Hon fixade med sin sko så jag drog vidare.
Ute på fältet vid svartån så får jag syn på Johnny och en kille till.
Efter några kilometer är jag ifatt dom och jag inser igen att jag springer för fort.
Resten av varvet springer jag med dom och det var väldigt trevligt.
Johnny tyckte att min idé om maratonlopp på min maratonfödelsedag var häftigt.
Han hade problem med att räkkna ut när det var hans maratonfödelsedag (42 år och 195 dagar) men vi hjälpte honom lite och kom på att hans var 29 dagar före min, alltså den 3 oktober i år.
En fredag räknade jag ut.

Vid varvning nummer två så smaskade jag igen i mig salt och vatten.
En klunk vatten hade jag hittills tagit vid varenda vätskekontroll.
Jodå, jag behövde en kisspaus på varv två.

Tredje varvet blev ett väldigt ensamt varv och jag insåg igen att jag sprang för fort.
I skogen ser man inte så mycket, men när man kommer utmed svartån så ser man så väl om man närmar sig folk.
Givetvis så såg jag också ofta på klockan som talade om vilket tempo jag befann mig i.
Inför vätskekontroll två på tredje varvet så hade jag nästan igen ätit upp försprånget som Johnny och hans kompis hade.
Jag tog några sekunder och drack, medan dom bara forsade vidare.
Ensam som sagt...

Inne vid tredje varvningen (48 km) så bestämde jag mig för att äta.
Tog med kaffe och vatten bort till min väska och satte mig i gräset.
När jag såg andra som åt gels och bars och som korkade upp Red Bulls så satt jag där och åt ägg och Bregott med sked.
Jag hade med mig sex stycken kokta ägg.
Jag hade också med mig en burk med blandat kokta ägg med smör (vilket jag inte åt)
Jag hade med mig tre bra stekta korvar också, men dom rörde jag inte nu.
Jag gjorde mig redo för varv nummer fyra, hällde i mig kaffet och såklart saltet.

Tjejen i rött hade passerat mig igen, men efter någon kilometer i skogen så var jag ifatt henne.
Hon mådde relativt bra, men jag sa att jag började bli trött.
Vi pratade på och efter ett tag kom vi ifatt Johnnys kompis som fått släppa Johnny och haft krampproblem.
Han hakade på oss.
På varv tre och fyra så hade jag blivit ordentligt törstig och drack både två och tre muggar vatten vid varje vätskekontroll.
Jag kände mig lite smått orolig över hur propfull jag borde vara med vatten i magen och ibland hörde jag skumplandet.
När vi kom ut på asfalen så var jag igen supertörstig, något som tydligen även tjejen var.
Killen gled ifrån oss och när jag kom förbi en kyrkogård som var jag tvungen att spana och se om det fanns möjlighet att hitta något vatten där.
Vid några vattenkannor så fanns det en kort slang, men jag såg ingen kran.
Tassade närmare och insåg att det fanns en konstig pedal bredvid slangen.
Jag trampade till och jublade inombords när vattnet sprutade ut.
Härligt...
Det tyckte även tjejen som såg vad jag höll på med, så hon kom och tog sig en slurk också.
Vi fortsatte...
Efter en tur bland en massa kolonilotter och sedan över bron över Svartån så kände jag mig plötsligt helt slut.
Blev tvungen att stanna.
Berättade för tjejen att jag var slut och att jag kommer att behöva gå.
Hon fortsätter och jag försöker att gå.
Fruktansvärt ansträngande att bara gå och jag tvingas om och om igen stanna till och vila.
Inser att jag hade sprungit exakt 60 kilometer innan smällen kom och nu efteråt så inser jag att jag hade hållt på ganska exakt 6 timmar.
För fort som sagt.
Tänker att jag får vara nöjd, då jag som längst tidigare bara sprungit 49 kilometer och nu 60 kilometer.
Jag kommer att få gå de sista två milen och det kommer att bli en pers att ta sig i mål gående det insåg jag.
Nu fanns det ju verkligen  ingen tvekan om jag skulle i mål eller inte, för det skulle jag såklart.
Att bryta fanns inte och trots att det stundtals var jobbigt att gå så skulle jag fortsätta att gå.

Vid sista varvningen så drack jag kaffe och vatten såklart, men jag åt också en av mina korvar tillsammans med några skedar smör.
Det smakade väldigt bra.
Mitt linne hade varit fuktigt bra länge nu och eftersom jag skulle gå så drog jag på mig en långärmad tröja och det var skönt med lite torrt på kroppen.
Insåg att jag i alla fall inte behövde dra på mig pannlampan och vid det här laget så kändes det väldigt skönt.
Jag gick genom skogen och blev piggare.
Vid ett tillfälle så var jag tvungen att stanna och göra lite gymnastika övningar för det gjorde ont i min rygg.
Efter fem kilometer ut på sista rundan så tänkte jag att kanske kan jag springa där det lutar utför.
Det funkade...
Det funkade till och med riktigt bra och jag sprang på inte bara där det lutade utför utan hela tiden.
Vid kyrkogården stannade jag igen till och drack, men sen var jag snabbt iväg igen.
Både folket vid sista vätskekontrollen och mannen vid vägövergången sa att mina ben såg pigga ut och det var dom ju faktiskt också.
Vid vägövergången med tre kilometer kvar så tog ljudboken slut och jag drog på lite Swedish House Maffia istället.
Då fick jag än mer energi genom terrängspåret sista biten och med en kilometer kvar så om jag ifatt en man som passerade mig förra varvet när jag gick och som jag då sa till att jag skulle gå sista varvet.
Han tyckte att det var kanon att jag återfått krafter och vi bubblade på.

Framme vid upploppet så var jag så glad så jag spurtade och jag kan fortfraande inte fatta att mina ben kändes så hurtiga.
Det kändes så spänstigt och bra och jag inte bara log utan också sträckte båda armarna i skyn när jag närmade mig mållinjen.
Jag var i mål och fick min medalj.
Jag var så glad.
Att jag kunde springa de sista 11 kilometrarna kändes så kul.
Tittade på klockan och såg att jag hade en tid på ungefär 9,15.
Det visade sig senare vara exakt 9,14,58 och det var ju en bra bit under de tio timmarna som jag hade gissat på.
Hur lång tid den där milen som jag gick och stod tog vet jag inte, men det kanske inte spelar så stor roll.
När jag sprang maratonlopp förra året så köpte jag alltid en halv liter cola (just det) efter varje lopp för efter ett maratonlopp och just bara då så blir jag sugen på cola.
Nu i  mål så greppade jag två muggar ccola och visst var det gott.
Faktiskt så hade jag redan  fem kilometer innan mål sett fram emot den där colan.
Vid koloniträdgårdarna så hade några hushåll ställt ut korgar med äpplen utmed grusvägen och även där blev jag sugen under varv 4 och 5, men jag tog absolut inget.
Tänkte att det pajar säkert magen totalt.
Intressant att man (jag) blir sugen på såna saker efter en massa mil, men aldrig annars.
Efter duschen som gjorde ont så kämpade jag med att få på mig mina långa tights vilka trodde jag skulle vara bra för mina stackars ben under hemfärden.
Efter några minuter och efter några krampkänningar så var dom allt annat på och jag traskade bort på baksidan där grillen var tänd.
Så skönt att sätta sig där i den mörka kvällen med marchaler runt omkring och bli serverad korv och vatten.
Bröd åt jag såklart inte.
Vi var en stund bara tre personer runt elden, men när jag smaskat klart så dök det upp några fler och vi började prata.
Till sist så tackade jag för mig, sa åt de andra att ha det gott och att vi säkert syns igen.
Härligt med ultralöpare för man blir på något sätt som en liten familj som bryr sig om varandra.
Jag hoppar (nåja) in i bilen och ser fram emot att båda åka och komma hem.
Känner mig pigg så det blir inga problem att köra.
På vägen hem så dök det upp några krampkänningar men dom höll sig till det vänstra benet så det var lugnt och jag kunde hålla dom i schack.
Att det skulle bli skönt att gå och lägga sig hade jag insett för några timmar sedan, men det blev det inte alls.
Det var omöjligt att hitta en position där alla kroppsdelar var nöjda.
Ganska fort somnade jag ändå och konstigt hade det väl varit annars...

Jag är nu helt klart en ultralöpare och det känns helt fantastsikt.
Vi kan väl återkomma imorgon hur min tävlingsplan ser ut närmaste tiden.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar